16
starkare hjernor vet jag ej. Vidare studerade vi ett verk, kalladt »Dolz’ reglor för sättet att skicka sig», hvaraf man skulle lära den höflighet, den försynthet, som man är skyldig sina medmenniskor i det dagliga umgänget, såsom huru man skulle komma in genom en dörr, gå, helsa, sitta till bords, bjuda och mottaga en pris snus o. s. v., reglor hvilka icke allenast måste inpluggas, utan äfven under hvarje ögonblick af dagen strängt efterlefvas. Knigges berömda föreskrifter angående umgänget med menniskor voro mot denna bildningens skrufmaskin blott att anse som vanliga trånga stöflar till de så kallade spanska. Det var en olycklig bok, och har den ej gjort annat ondt, så har man åtminstone lärt af den, att många af de menniskor man sedan stöter på, alls icke hafva läst Dolz’ höflighetsreglor. Hade man nu icke sjelf en gång pluggat den i sig, så saknade man det måhända mindre. Härtill kom att vi läste den för en informator som var en lefvande illustration till verket, för så vidt en stel, i högsta grad ceremoniös gammal pedant kunde vara det. Herr Skatman, så hette denna skatt, var ursprungligen från Laaland eller någon annan sådan ö, och kallade sig philosophiæ studiosus, men hade tillbragt omkring tjugo år i Norge såsom informator, i hvilken egenskap han hade lysande rekommendationer då vi fingo honom. Om jag skulle likna herr Skatman vid någonting, så skulle det vara en messingseldtång, som vet med sig att den är af messing men som af ålder och förargelser erhållit en grönaktig anstrykning. I hela hans atmosfer var det något ergigt, metallartadt, som inverkade särdeles obehagligt. Ingen hade någonsin sett honom skratta eller le. Herr Skatman var en kolerisk man och försummade icke att på ett rätt handgripligt sätt inprägla höflighetsreglorna, när de ej ville in i hufvudet på oss. Bland annat ville han införa den seden, att sedan skolan var slut för dagen, skulle mina bröder göra en grundlig skrapning med
