syskon redan voro illa tilltygade, lade den till vår katta, och se! hon antog sig med moderlig ömhet den öfvergifna. Min älsklingskatt blef en gång af en hund biten i svansen, så att den måste huggas af. Jag vet ej hvilket oöfvervinnerligt intryck af förskräckelse och skam, som vid denna operation kom öfver det arma djuret, men det försvann från den stunden, och jag sörjde min katt som död. Flera månader derefter, då jag en sommardag spatserade i en temligen ovägad och enslig dal, sprang kisse plötsligt fram ur en buske och strök sig emot mig med alla tecken till den lifligaste glädje. Det hände sedan ofta, att han följde mig långa stycken, ända till gårdens grannskap, men aldrig inom grinden; härifrån vände han alltid tillbaka till sitt eremitlif i skogen. Fram på hösten försvann han dock alldeles; måhända har räfven tagit honom. Men det var egentligen om papegojan jag ämnade tala. Denna var min fars älskling, och såsom sådan betraktades den med all tillbörlig respekt, men egentligen omtyckt var den ej af oss andra. Det är märkvärdigt huru väl dessa egoistiska ondsinta djur förstå hvem som hyllar sig om dem eller ej, och huru hämdgiriga de äro. Blott för min far och hushållerskan, den snälla älskvärda Martha, hvilken särskildt tog sig an hennes uppfostran, visade hon all den tillgifvenhet hennes lilla papegojsjäl kunde rymma. Hon gick fritt omkring i huset och var i allmänhet tyst, men understundom hände, att hon föll in med de få meningar hon till en hög grad af tydlighet lärt sig uttala, och det så oväntadt och träffande, att det ej var underligt om enfaldigt folk, som aldrig sett eller hört omtalas någon af hennes slägte, korsade sig när de kommo in och hörde henne pladdra och frågade sig sjelfva, om det kunde hänga rätt ihop dermed. Martha hade alltid märkvärdiga drag att förtälja om henne. Väl är det sant, att papegojans infall emellanåt föllo sig rätt lyckligt och gåfvo anledning till munterhet, men jag
