40
förlåta henne att hon efter sin mans död bortbytte dessa herrliga gamla saker mot några fula mahognymöbler. Honom erinrar jag mig som en ytterst sirlig gammal man, med snöhvitt hår och ädla förnäma drag, beständigt klädd i svart, antingen läsande, eller gående fram och tillbaka på golfvet med blanka knarrande stöflar och händerna på ryggen; någon enda gång kunde han närma sig oss för att med låg ton göra en eller annan behaglig anmärkning, hvarpå han dock af artighet aldrig afvaktade svar, emedan han var nästan stendöf. Han led af enstaka anfall af sinnesförvirring, hvilka kommo på honom under varm väderlek, eller rättare han led icke utaf dem, ty då först blef han riktigt förnöjd. Detta anfall yttrade sig på ett sällsamt sätt. Lika mycket som han i normalt tillstånd var älskvärd, stilla och anspråkslös, lika mycket slog han nu öfver i det motsatta. Han iklädde sig sin röda uniform med trekantig hatt, fästade på sig ett par aflagda danska ordnar, steg till häst och gjorde i denna kostym besök rundtomkring i nejden. Här uppträdde han såsom förnäm herre, högröstad och öfverlägsen, ödslade med penningar till höger och venster, nöp de unga flickorna i kinden med ett skälmskt ord, korteligen: spelade den lefnadslustige adelsmannen. Karakteristiskt var, att han under dessa raptus, till oerhörda priser återköpte de gamla klenoder, som en gång blifvit sålda. Det gjorde ett komiskt hemskt intryck att se den gamle öfversten, hvilken man icke kunde tänka sig annorlunda än i denna stilla, ärevördiga skepnad hvarmed han vandrade fram och tillbaka i sitt hvardagsrum, komma farande i röd uniform in på gården. En aristokratiens blodiga, fridlösa gengångare! Det felade blott att synen visat sig hufvudlös! Man berättade att han fått denna periodiska sinnesförvirring i arf efter sin moder, då hon, den stolta förnäma damen, tillika med sin gemål flyttade från Kristian den sjundes yppiga hof till en förfallen, dyster
