aldrig glädja någon, och aldrig blifver nämnd; en och annan skulle måhända vilja kalla en sådan man en drönare. En annan, som utan att han sjelf rår derför, skjuter några tum öfver sin nästa, får straxt det ordet om sig, att han ser alla andra öfver hufvudet, med andra ord, han är anspråksfull. Några åter kalla detta för att stå öfver mängden och tjena den till vägledning och ljus. Och sålunda vexlar denna kameleontiska egenskap, både för oss sjelfva och andra, blott efter den ställning vi antaga och den tillfälliga belysning, hvari vi befinna oss. Jag hade en gång en väninna, som var den anspråklösaste menniska, jag kännt. Hon led af en sjukdom, en ännu sällsyntare, plågsammare och mera förtärande än trichinsjukan: underskattande af sig sjelf. Den förbittrade för henne all glädje i denna verlden och dref tillsist ur den. Hon längtade sig bokstafligen ut derifrån; hon längtade, denna stakars främmande Ibis, till det fjerran hjeroglyfland, der hon var hemma; hon längtade så innerligt, så ihärdigt, så stilla, att denna önskan slutligen hastigt blef uppfylld. Samma vän skref en gång till mig: Du måste förlåta mig att mitt bref vänder sig denna gång uteslutande kring mig sjelf, men det kommer deraf, att min egen person plötsligt har blifvit betydande och intressant, ja den intressantaste jag för ögonblicket känner. Hon ville härmed endast uttrycka den tillfälliga ensamhet, hvari hon befann sig; hon var på besök i landsorten, men jag, som just då lefde i en ännu djupare enslighet, hade visserligen icke det ringaste att invända deremot, men sökte å min sida att göra det enda individ jag intimt umgicks med, så mycket gällande som möjligt. Vi menade
