systerhusets stora sal. Hon hade rosor i handen och det brann vaxljus i höga silfverkandelabrar rundt omkring henne. Ett skimmer af den glans som en gång hade lyst öfver hennes ungdom, men som i femtio år hade legat släckt under den lilla hvita, krusade kammarduksmössan, hade de godsinnade systrarna bredt öfver hennes bår, och så var det vackert och upplyftande och det grep oss alla.
Var det Christianes vänskap eller verkan deraf, som blott kan liknas vid de käcka otåliga broddar, en i källaren länge bortglömd växt skjuter när den blifver förd i ljuset, eller var det det kraftiga stöd jag fann i lärarinnorna, — men mitt anseende bland barnen hade under den sista tiden stigit betydligt. De började märka, att också jag bar min starka, bestämda art i mig, en individualitet, som mindre tillgänglig, mindre populär, om jag så må uttrycka mig, icke på något sätt låt sig gäckas eller ses öfver axeln. En liten händelse, som kom till, skulle ännu mera styrka min nyvundna auktoritet.
Det kom ibland en gammal general von B. till stället för att besöka sin dotter, som var en af de äldsta ibland oss. Hvad nu än Tinchens oförgripliga mening angående uppfinningen af krutet kan hafva varit, och hvilket stånd hon tillskref äran deraf, så är det visst, att general B. hade icke uppfunnit det, och dottren, den vackra Bella, vanslägtades icke från sin pappa. Engång då han var i staden inbjöd hon mig tillika med ett par andra att åtfölja henne till hotellet. Knappt voro vi inkomna och hade tagit plats så tog generalen fram ett papper, utvek det högtidligt och öfverräckte det åt mig med en egen sjelfbehaglig vigtighet, i det han sade, att det var något som skulle glädja mig mycket att läsa. Jag behöfde icke läsa långt förr än jag såg hvad det var; en grof och i den råaste ton affattad nidvisa öfver en mig dyrbar nära anhörig, föranledd af en mycket
