streck för uppförande; ja, Bella fann sig till och med befogad att med gråt och ursäkter afbedja det stygga »misstag», hvartill hennes far hade gjort sig skyldig.
Sådana drag befästade ännu mera bandet emellan min väninna och mig. Vi voro som ett par unga stridskamrater, som längtade efter att lägga sitt mod i dagen genom en ordentlig bedrift. Och vänner! jag tror det var min första bedrift i verlden, i den vägen. I tilldragelser som denna, då jag i mitt vredesmod stod framför den martialiska generalen, stötes själen ut från barndomsboet och tvingas till sina första, sjelfständiga vingslag. Då går det aningar genom den om en stor, vid, stridbar verld utanför — och den förstår, att boet har varit tryggt.
Fru v. Schoulz hade flyttat till en by i närheten af Christiansfeldt. Christiane besökte henne här hvar söndag och jag blef också en gång inbjuden. Det var två fullvuxna döttrar hemma, af hvilken den ena, Antonia, var vacker. Var det en hemlig sorg eller var det den som hon bar för systern, men det låg en dimma af matthet öfver henne, likasom en ros, som en natt har fallit ur glaset; den duger ej att sätta bland de friska, man näns icke att kasta den bort heller. Huru många sådana qvinnovarelser ser man icke, redan omärkligt vissnade, innan lifvets damm och hetta har berört dem? Öfver hela familjen var utbredd en prägel af bildning och stilla förnämhet, och den hjertligaste ömhet tycktes förena dem alla. Den så länge saknade familjetrefnaden gjorde så godt; de gröna väggarna voro så valgörande när man länge har lefvat och andats mellan klostrets hvita murar. Och der fanns böcker, böcker! Jag måste knäböja för att få dem fram ur det lilla soffskåpet, men jag glömde alldeles att stå upp igen, jag mindes icke mer hvar jag var, tills jag kände mig sakta upplyftad af ett par armar och nersatt i en länsstol, och jag såg in i fru von S—s bleka, ädla, till hälften förundrade, moderligt öfverseende drag.
