Strassburgerdômen vet att Ervin von Steinbach har byggt den; hans namn tonar osynligt under hvalfven, men man uttalar det icke vid hvar enskild del man pekar på. Och han som skapte Ervin, och jordens präktigaste dôm genom honom, och den stora dômen som hvälfver sig öfver dem begge, behöfva vi att föra denna byggmästares namn ideligen i munnen? Kan man undgå att tänka på honom hundrade gånger om dagen? Så knöt sig vårt unga, nyväckta medvetande om Honom till allt hvad som förekom och rörde oss om dagen, vi kunde ej misstaga oss om hvad som var af honom, lika litet som man kan taga miste om ljus och mörker. Allt det som var vackert, det som orsakade en ren, ångerfri glädje — när vi föredrogo eller gjorde hvarandra något godt — tanken på hemmet — naturens, konstens herrlighet, som ännu låg som en gryende aning i vår själ! Genom begge våra lärarinnor, hvaraf den ena var vänlig och mild, den andra allvarlig, sträng och — mild — jag höll af dem begge — talade han tadlande eller berömmande till oss, han trängde sig till oss i allt, att vi måtte kunna fatta och älska honom, vi stackars olyckliga, oartiga, i sinnelifvet bundna, efter ljus och frihet suckande menniskobarn; ja, för att vi riktigt skola kunna fatta och älska honom, steg han personligen ned till oss i Jesu Christi personliga skepelse.
Så lärde oss den käre presten i Christiansfeldt. Har jag missförstått honom i något, då skall han förlåta mig det i sin graf. Men så har min själ uppfattat det, måst uppfatta det. Och jag fruktar icke för att ännu vidkännas denna uppfattning. Ju mera lifvet har upplåtit sig för mig, ju mera har också gudsbegreppet utvidgat sig. Jag bekänner dess uppenbarelse i allt hvad som griper oss i skapelsen, och tillstädjer inga menskliga reservationer och klassifikationer. Icke allenast i det allvarliga, strängt skakande talar han till oss, men också i det muntra och
