verldens bilder skulle här icke förstå till att gifva dem en idé om det. Ack, bringa dem en lefvande gren, ett enda blad, och de skola förstå det och förgås af längtan efter trädet.
Under julen lemnade Christiane pensionen; hon skulle till påsken konfirmeras hemma i landskyrkan, om jag ej tager fel på det danska språket. Dock kom hon ofta in till språk- och musiktimmarna.
O, jag ser henne ännu när hon kom flygande hemifrån i sin blå casavaika, kantad med skinn, en liten polsk mössa på hufvudet, upphettad, synbarligen med hjertklappning vid tanken på att komma en minut försent, och dock så strålande, så kärleksfull då hon åter såg oss! Hvilken glädje när jag såg henne!
Påsken kom, och jag var inbjuden till hennes fest. Men Gud hade beslutat det annorlunda. Just vid den tiden blef jag sjuk. Jag låg till sängs konfirmationsdagen och ett par dagar efteråt. Då hände det något besynnerligt. De andra barnen kommo ofta in till mig och voro så förunderligt vänliga. Några af dem, som af lutter rättskänsla gerna hade sett på att jag hungrade mig ihjäl, visste nu icke på hvad sätt de skulle lägga sin ömhet, sin omsorg i dagen. Emellanåt hade de gråtit. Ack, länge kunde det ej döljas. Hvad en och annan framsynt själ hade anat och äfven förutsagt, att Christianes känslolif var för starkt för en organisation som hennes, hade inträffat allt för hastigt, alltför bokstafligt. Efter konfirmationen, ännu i kyrkan, hade hon blifvit häftigt sjuk, hade sedan legat stilla, nästan mållös, och på fjerde dagen dog hon, efter att hafva begärt och åtnjutit sakramentet.
Om min sorg vill jag icke tala; språket har intet uttryck för något så häftigt, som sorgen vid den åldern. Det var första gången döden mötte mig på nära håll. Nästa lördag vandrade alla ut med blommor och kransar för att se henne än en gång; alla
