Hoppa till innehållet

Sida:Under Långa Nätter.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
73

Louise,[1] du renaste! som med kärlekens och konstens mildare ämne väckte andra broddar till lifs, huru underligt har icke lifvet åtskiljt oss, och skiljande åter fört oss tillsammans! Förhållanden och verlden har rest en mur emellan oss, men i min själ är du ännu densamma som i de dagar då jag böjde mig för din renhets och mildhets makt, och jag kunnat gått genom elden för dig! Och min bortgångna Emilie! och Maria Colban, den pröfvade, den trofasta! och du — du, hvars namn jag ville nämna, om jag blott kunde det, men vid hjertat kan man icke röra, det skall hafva sin tid att läkas.




Elfte natten.

Mine åhörare!

Kunnen J säga mig, var det en tillfällighet, eller fogar qvinnoödets utveckling i allmänhet sig aldrig gynnsammare? Men de underrättelser, som hafva nått mig om mina klasskamraters senare lif, hafva nästan alla varit sorgliga.

»Verstorben und verdorben!» har ljudit mig till mötes vid nästan allt som jag har hört om dem. Om några vet jag intet, flera hafva dött tidigt, och ett par af de bästa utaf dem, efter olyckliga äktenskap. Den vackra, retsamma Anna träffade det fruktansvärda ödet att hon straxt efter hemkomsten till St. Croix mistade sin far och ende slägting (han var hvit) genom ett fall från hästen. Man skulle hafva sett den lidelsefulla kärlek, med hvilken hon var fästad till denne far, och hennes längtan att få komma

  1. Margaretha N. och Louise K., begge lärarinnor i Christiansfeldt. Den sistnämnda, syster till den berömda svenske djurmålaren Kjörboe, blef sedan gift med den hernhutska presten M. i Christiania och är ännu bosatt der.