skälmska, lifliga drag från en sednare period. Pudret har kommit i bruk.
Wilhelmina Maria, prinsessa af Hessen-Homburg, gift 1718 med Anton II, Anton I:s enda son. Så voro dessa två kontraster svägerskor! Onekligen, de vackraste damerna i hela samlingen. Det är liksom jag anade ett hemligt förstånd dem emellan.
Detta vackra, öppna, glada ansigte.
Kristian Gustaf, baron af W., född 1692, kornett vid gardet, föll tjugu år gammal i slaget vid Gadebusch den 20:de september 1712. — Pauvre jeune homme!
Och nu mitt präktiga porträtt här bredvid mina skönheter, min uppenbarelse i vrån, teaterbaron som han nämndes.
Fredrik Kristian, baron af W., född 1757, studerade i Göttingen och Leipzig, tog 1783 afsked från hofvet. Har ägt Ravnstrup och svartbrödramunkarnes gård på Seland. Han har utgifvit åtskilliga skrifter, mest af estetiskt och dramatiskt innehåll. — Mycket bra, och dock så godt som intet!
Så långt var jag kommen, då middagshornet ljöd, som hvarje dag klocken fyra kallade sällskapet till bords. Omärkligt hade middagen smugit sig på gården. Helt och hållet upptagen af mina historiska undersökningar satt jag vid bordet. Jag sökte att i tankarna ordna de data slägtregistret hade meddelat, så torrt och bestämdt, men huru pinande otillräckligt! Dessa namn genljödo doft i mitt inre, — men deras öden som menniskor? Hvilka strider, fröjder och lidanden beteckna rummet emellan dessa två data? Hvilka själar ha andats bakom dessa larfver, hvilka dolda lifvets band, mäktigare än blodets, ha förenat dem?
