med divertissements af ritterspiel, gesang och danz, som mycken likhet hafver med edra fantasier. N’est-ce pas, cher baron, vi så lätt förvexla?»
»Nej, nej», sade teaterbaronen, och hans stämma höjde sig nästan till klangen af en hel kruka, »nej här äger ingen förvexling rum. Vid den alltstyrande, vid den store regissören, som håller och styrer verldsmaskineriets minsta trådar, vid honom som säger till trämasken: hit och icke vidare, — hvad jag upplefvat är inga reminiscenser, inga fiktioner. Dessa blodströmmar hafva sprutat fram ur historiens heta, bultande, öfverfyllda ådror, och helsa och lycka hafva följt dem i spåren öfver hela jordkretsen. Och vill ni ej tro mig, så vill jag kalla till vitne en oss alla dyrbar person, som alltför snart bortflyttades ur vår krets — Katarina, vår älskeliga franka.»
»Ah, Cathérine! notre chère, notre belle Cathérine», ropade alla med ett eftertryck, hvari saknaden tycktes klinga, »och hon skulle hafva upplefvat dessa rysliga revolutioner?»
»Icke endast upplefvat dem, men hon har lefvat i dem med sin fullaste själ.»
»Kanhända hon också blef exilerad, eller kanske till och med gul-til-lonerad, som det affrösa ordet heter?» ljöd stiftsfrökens röst så skärande, att jag ordentligt sjelf kände liksom ett kallt jern i nacken.»
»Nej, ers nåd! Hon blef icke guillotinerad; exilerad kanhända, ja. Hon valde sjelf exilen. I qvinnornas lättrörliga hjernor låg framtidsgnistan den gången begrafven, det tändande ämnet, som kom de ofta alltför tunga massorna att explodera, och dref evenementerna framåt med stormsteg. Också i vår sköna fränkas hjerta lågade denna hänförelse, men den kunde ej som dessa fria qvinnors träda fram i handling; den flaxade och slog sig trött bakom hennes stånds och det husliga lifvets jerngaller. Hennes gemål kunde ej qväfva den; han kunde blott krossa hennes hjerta. Hennes hjerta blott kunde han krossa; han kunde ej
