gudar! när en författare för den möda, de qval du så träffande skildrar, ej får någon bättre lön, hvad skola då de arma varelser säga, som måste betala denna tvätydiga och kallt serverade uppmuntran med förfärliga uppoffringar af sin frihet och personliga ställning? Du säger sjelf att på en skådebana sådan som vår, der ingenting tilldrager sig och der man bor hvarandra så nära inpå lifvet, hör det till omöjligheter att en qvinna, som i någonting uppträder offentligt, kan förblifva dold. Ack! det hade ingen nöd om det endast vore i någon särskild lifsyttring, t. ex. i författareskapet, som hon uppgaf anonymiteten; men hon uppgifver den i allt. Och isynnerhet en ensam, af ingen familj omgifven och beskyddad qvinna, har ifrån detta ögonblick intet privatlif mer, intet gömsle hvari hon kan dölja sig. Och det är ej allenast hennes andliga alster som hon måste finna sig i att se recenserade, utan hennes handlingar, hvarje hennes rörelse, hennes husliga ställning, barnuppfostran, själstillstånd, korteligen: hennes förhållande till Gud och menniskor blir från detta ögonblick invigdt till allmänt skärskådande och uppmärksamhet. Och hvilken uppmärksamhet! Uppfylld med alla de fördomar, de stereotypa förutsättningar hvilka angripa allt som ligger utanför regeln. Och hvad gifver man henne igen, för att hon sålunda beröfvas anonymiteten, den ensammas enda vän, och påtvingar henne en offentlighet? Hon känner blott dess törnen, men äger icke dess fördelar. Hon har fått en mans uppgift, en mans ansvar, men hon åtnjuter icke en mans lön, icke en mans rättigheter. Det går henne som de qvinliga telegrafisterna, de måste förete bevis på att vara lika skickliga som männen; men de sättas endast på half sold. Jag menar här naturligtvis ej den lön som kan beräknas efter tryckta arktal, utan lön i en högre betydelse: att det inrymmes henne plats vid sidan af konstnären mannen, med lika rättighet till den aktning, den heder, det skydd, den
