grefvinnans suck. Hennes gemål hade redan tidigt blifvit bortryckt från hennes sida och i en mörk vrå invigd till glömska och död. En fuskare hade målat honom.
»Katarina», tog baronen åter till ordet, »var bland oss alla den yppersta; hon är ett verk af sin tids största mästare. Och derföre har hon blifvit hedrad så som ingen annan; hon har blifvit nedflyttad midt ibland de lefvande. Här i den gästfria sal, hvarest hennes ättling dagligen samlar en krets af menniskor, hvilkas värde beror på något annat än ett stycke multnadt pergament, här tronar hon, en sinnebild af det segrande ljusets tid; hon sjelf var med om att kalla till lif, vid sidan af sin mörka gemål, den maktlösa, förstenade forntiden. O, också mig drager en smärtsam längtan dit, till det rum jag känner mig tillhöra!»
»Men allt detta oaktadt», menade kornetten, »måste vår charmanta fränka finna det temligen tråkigt dernere. Det kan på min ära inte vara någon behaglig fritimma hon njuter i sällskap med denne sin gemål som så tyranniserade henne under lifstiden.»
»Och det till och med, om jag förstod rätt, i tämligen blandadt sällskap», inföll stiftsfröken.
»Icke i den mörka midnatten såsom vi, men i den ljusa middagen, har Katarina sitt vakna ögonblick. Men också hon är underkastad vilkor för att kunna njuta detta korta, flygtiga lif. Blott när det i gästernas skara befinner sig någon, det må nu vara man eller qvinna, som i lidelsens eller andens rike hyser framtidsgnistan i sin själ, meddelar sig denna elektriskt åt henne. Då spränges bojan som fängslar henne vid döden och förgängelsen; det lefver och andas detta hulda behag som mästaren fängslade vid bilden; det långa, förstenade bekymret smälter, och hon skådar med moderlig fröjd ned på sin lyckliga slägt.»
De unga damerna suckade som när en vindstöt plötsligt går öfver en hveteåker.
