dansen i denna belysning, emot denna bakgrund — sett när i françaisen de lefvande kolonnerna böljade mot hvarandra, skiljdes åt och rörde sig i turerna!
Men jag satt som om jag drömde, på upphöjningen hela aftonen. Midt i detta verklighetens varmaste, fullaste lif trodde jag mig hvart ögonblick förnimma en pust från andeverlden. Jag sökte med stor ansträngning, hvar gång raderna utbredde sig i dansen, att utforska om det ödesdigra talet hundra var fullt; — jag räknade och räknade, men det ville ej lyckas mig. Porträtterna fingo allaredan nu i det förunderliga dubbelljuset ett förvillande lif; jag måste hvart ögonblick öfverbevisa mig sjelf att de icke rörde sig. Isynnerhet var detta händelsen med kungaparets och fältmarskalkens samt hans gemåls porträtter, hvilka i full kroppsstorlek reste sig öfver estraden; de tycktes så naturligt intaga hedersplatsen, under det att de balsmyckade damerna, som hade tagit plats på fåtöljerna och trappstegen omkring dem, omgåfvo dem likt en hofstat.
Öfver pelaren i hörnet, till hälften dolda af blomsterhäcken, visade sig de begge vackra väninnorna. Baron Fredriks blickar mötte mina så betydelsefullt genomborrande, som om han visste att jag var med i hemligheten. Då mindos jag att han hade sagt, att blott de äkta konstbesjälade bilderna hade förmågan att få lif; var detta händelsen så måste han i sanning framför alla njuta af denna sällsamma företrädesrätt.
Klockan tolf, hade harneskmannen sagt, — klockan tolf få vi vakna och — observera en smula.
Klockan tolf! Jag såg på mitt ur. Det fattades tjugu minuter. En dame talade till mig. Då jag åter såg på detsamma, fattades det fem . . . Uret bultade, mitt hjerta bultade — fyra, tre, två . . .
Får jag den äran? sade en bekant röst invid mitt öra. Jag for upp — nej det var en verkligt lefvande person! en af våra dagliga gäster. Innan jag fick tid att besinna mig, hade jag tagit den framräckta armen.
