omslöt de ungdomliga formerna, på hufvudet hade hon ett svart dok, och det låg rimfrost i hennes hår. Jag såg förvånad på henne; men hon neg på det sätt hvarpå våra mormödrar brukade niga, och sade: Jag är din gamla tant Lena, och till nästa Mikaeli fyller jag mina sjuttio. Ja, du tycker att jag är röd och rund om kinden; men det kommer sig af den starka farten. Och jag, din gamla tant, håller så mycket af dig, derföre har jag lupit efter dig med denna ylletröja, för att bedja dig taga den utanpå din rock, så att du ej må blifva kall om bröstet.
Men dermed var det icke slut. Nästa natt drömde jag att det låg på mitt bröst någonting tungt, kolossalt, som jag ej förmådde afvälta. I början trodde jag att det var qvartupplagan af den gamla lagboken, som dagen igenom plågat mig; men det växte och växte, och till slut kunde jag knappast bära det; jag stirrade på det, för att se hvad det kunde vara, och ändtligen upptäckte jag att det var det lutande tornet i Pisa. Och högt upp i ett bågfönster, hvem var det väl som satt der? Samma unga flicka som stått bakom mig på skidorna! Men nu hade hon en drägt af böljande siden, på hufvudet ett diadem af perlor och guld och i handen höll hon en hvit solfjäder. Ja, det var mitt hjertas prinsessa, som satt fången i den trånga kammaren derinne, och hon lutade sig långt ut öfver randen och vinkade med sin hvita solfjäder, och jag ropade: O, kom, mitt hjertas prinsessa! har du tillit och tro som ett senapskorn, så bär dig luften, o kom! Men hon skakade bedröfvad på hufvudet och vinkade åter. Då häfde sig mitt bröst som jorden, då den skakas af den fjettrade lågan, och det lutande tornet i Pisa störtade ned. Men vid mitt bröst hvilade mitt hjertas prinsessa och sade leende: denna hvita nattmössa har jag stickat åt dig, tag den på dig, den är nyttig emot gikt.
Men tredje natten hade jag ändå den förunderligaste drömmen. Jag tyckte att jag vandrade i skogen
