En bok, som jag skrifvit, hade, samma år den utkom, utan att jag visste derom, blifvit i Kristiania öfversatt på tyska. Det kan här vara likgiltigt genom hvilka omständigheter jag kom i besittning af manuskriptet. Det förblef emellertid liggande i flera år utan att saken kom till stånd. Då jag dock nu sjelf var i Berlin ville jag göra ett försök att få en förläggare till det; kanhända att jag åtminstone kunde få min förlust ersatt. Fullkomligt ovan vid detta slags negociation och på förhand viss om att den skulle utfalla ogunstigt[1], kände jag nödvändigheten af att rådföra mig med någon som var bekant med de berlinska bokhandelsförhållandena; jag hade just läst en mycket rörande bok af Fanny Lewald, och — jag tyckte plötsligt att hon var den enda jag borde uppsöka och begära råd af.
Det var Fanny Lewalds lefnadshistorier, sex band, jag hade läst — en af dessa böcker, hvilka locka en till att vilja se och känna personerna. Man har känt så djupt med dem, man ser dem ännu i det varma återskenet af dessa tilldragelser, dessa lidanden; för vårt inre öga stå de der med knappt torkade tårar, färdiga att tumla i armarna på oss, som komma delade emellan beundran och den ömmaste medkänsla.
Så tänker man i det man slår igen boken. Men innan man hunnit att verkställa sin föresats fruktar man allaredan att den ömma medkänslan är osäker att lita på, att det fordras ett annat anmälningskort, och man är glad öfver att hafva funnit ett sådant i någon liten, af godt lefnadsvett påbjuden förevändning.
Förevändning! när man kommer med beundran och ömt deltagande? och detta skulle icke vara det bästa anmälningskortet — och på köpet till en författarinna? O, hon skall slå alla dörrar och hjertat
- ↑ Denna aning bedrog mig icke heller: en annan och, jag måste tillstå det, lyckligare öfversättning kom mig i förväg, och den förra måste spatsera i elden.
