i skepnad af onaturliga döttrar mera träder fram såsom något absolut, som ödet sjelft, tragiskt vedergällande, så skildrar den franska romanförfattaren lasten så som vår moderna civilisation föder den: förfinad, kameleontaktigt skimrande, bländande, mera medömkan och sorg än afsky väckande; man behöfver ej en gång dertill onda, blott svaga hjertan. Tid att läsa dessa skildringar af ett förderf som blott lifvet i de högre sällskapsregionerna tyckes kunna utveckla, frestas man till att tro, det sagan om basilisken kunde verkliggöras, att de kunde besitta den magiska förmåga som man påstår att dess egen bild utöfvar på detta kräldjur. Men berättelsen om basilisken är blott en myth; han förgås alls icke, utan finner sig fullkomligt väl af att se sig i spegeln; och parisersamhället ser ej heller in i sig sjelf, icke ens vid att läsa sådana böcker som »le père Goriot.» Samhället — samfundet, »le contrat» — nästan i betydelsen af komplott — som Rousseau kallar det, när här är tal om det i sin helhet, är ingen och ingenstädes; det har i detta hänseende mycken likhet med medeltidens hemliga domstol, som dömde och fällde sina offer i osynlig måtto. Alla förklara sig för offer, alla för att vara sårade; ingen vill bära skulden för hvad som försiggår. Den enskilde skall derföre aldrig känna ett angrepp på det samhälle under hvars jurisdiktion han hörer, såsom ett angrepp emot honom, en anklagan emot honom, men mycket mer som ett försvar; och är bilden, som varnande ställes upp, förfärlig och rörande, skall han både röras och förfäras. En sådan modern Goneril[1], som kunde gå på bal ifrån sin faders dödssäng, kan mycket godt gråta sina modiga tårar vid att läsa Balzacs skildringar. Den stora allmänheten är strängare, och blir det mer och mer i samma förhållande som den intager vidare och aflägsnare kretsar kring scenen. Från denna stora allmänhet utgår kritiken, som
- ↑ Se père Goriot.
