i hvilken färg. De bilda nu en grund hvarpå tid och smuts har tecknat de bisarraste figurer. Den är försedd med en skänk, hvarest man ser några oklara karafiner, två eller tre runda messingsbrickor, åtskilliga högar blå och hvita porslinatallrikar, fabricerade i Tournai. I ett hörn är ställd en låda med nummererade fack, hvari förvaras de mer eller mindre fläckade servietterna åt hvarje pensionär. Man finner i denna sal dessa möbler som förvisas öfverallt och dock äro outrotliga; stentryck i svartsmutsade, förgyllda ramar, hvilka betaga en aptiten; ett långt bord, betäckt af en vaxduk så grundligt insmord med fett, att de i pensionen icke boende matgästerna plägade deri skrifva, sina namn med fingret för att utmärka platserna. Kortligen här herrskar det poesilösa eländet, — icke fattigdomens, bristens elände, men egennyttans, förderfvets, ett beräknande, luggslitet, ängsligt, osnyggt elände.
Denna sal är i sin fulla glans tidigt om morgonen, när Madame Banquets katt har smugit sig in, hoppar upp på skänken och slickar gräddan af en del af de många små mjölkbunkarna hvilka äro bestämda för pensionärerna. Snart visar hon sig sjelf iklädd sin tyllmössa, med svarta löslockar, fästade på det grånande håret. Det feta, pussiga ansigtet, från hvars midt springer fram en näsa lik en papegojnäbb, hennes knubbiga händer, hennes små, rynkade ögon, hvilka ha något både af en pantlånares girighet och en afsigkommen dansös’ leende, stå i en fullkomlig harmoni med denna sal, hvari olyckan och den lägsta beräkning likasom hafva fästat bo; hon inandas dess atmosfer med njutning; den styrker henne, den gör henne godt. Madame Banquet är en bild af pensionen, liksom pensionen är en bild af henne. I hela den lilla qvinnans hållning, uttryck, hennes pussiga fetma är pensionen liksom förkroppsligad. Det är alltsammans så oundvikligt en följd af lifvet i denna, som tyfus är en följd af utdunstningarna i ett hospital.
