i dess sista led från farfars far intill de nu lefvande, alla målade af mästare och i full kroppsstorlek. Tischbein, Södermark, Görbitz, Sohn, hafva här förenat sig om att frambringa det utmärkta. Främst bland dessa står Tischbeins porträtter af farföräldrarna, målade i Neapel under det grefven uppehöll sig der som gesandt. Kostymen är från revolutionens sista dagar, då den grekiska andan började att förtränga fiskbensroberna, men icke ännu hade fått riktig bugt på perukerna och pudret. Det är historiskt kändt att han var en man med våldsamma lidelser, som gjorde sin familj högst olycklig; det kan derföre knappast vara indiskret att beröra detta här. Han har varit en af dessa gigantiska naturer, som, när de uppträda i en familj, är ett märke på att den är sund och stark; man kan kalla dem slägternas säkerhetsventiler, hvarigenom deras öfverflöd på kraft gifver sig luft. Sådana individer äro icke goda att lefva med; de komma alltför lätt i fara att krossa sin omgifning. Sägen tillägger att det var isynnerhet grefvinnans och barnens mera frisinnade åskådningssätt som eggade hans husliga despotism. Den lilla, fina mannen med de skarpa dragen och det stilla, tämda uttrycket, som man anar kunde blifva fruktansvärdt när det väckes, rättfärdigar helt och hållet den föreställning man har bildat sig om honom, I den styfva hofmansdrägten från förra århundradet, i hans hela hållning och min de grande toilette, ser han ut som en nyss matad, tämd glada. Och han har måhända just mattat sig på fruktan och bäfvan, under tryckta tårar, och Gud vet huru många underkufvade, dräpta viljor. Men grefvinnans bild, huru kan den beskrifvas! I ett af rummen ofvanpå finnes en bröstbild från hennes första ungdom. Sorglös, lycklig ser hon ut der; men det griper oss icke som detta! I en annan skönhet, en annan ungdom, den som lifvet och lidandet gifver, den ädla skepnaden, snäft draperad i det hvita sidenet, med håret lätt krusadt och pudradt, står hon der,
