var du gjort av den, ty annars skall jag nog tvinga dig, sade Hanna och ruskade henne något omilt.
— Gorma så mycket du behagar, men din dumma gamla historia ser du aldrig mer! utbrast Amy, som nu blev het.
— Varför inte!
— Jag har bränt upp den.
— Vad! Min lilla bok, som jag tycker så mycket om, som jag arbetat så flitigt på och tänkte få färdig innan pappa kommer hem? Har du verkligen bränt upp den? frågade Hanna och blev kritvit i ansiktet, under det hennes ögon gnistrade och hennes händer konvulsiviskt omslöto Amys armar.
— Ja, det har jag! Jag sade ju att jag skulle betala dig för din elakhet i går kväll, och jag har …
Amy hann ej längre, ty Hannas häftiga lynne överväldigade henne: hon skakade Amy, så att tänderna skallrade på henne och utropade, utom sig av sorg och vrede:
— Eländiga, usla människa! Jag kan aldrig skriva om den och jag skall aldrig förlåta dig det så länge jag lever.
Margret skyndade till för att skydda Amy och Betty för att lugna Hanna, men denna kunde ej styra sig längre, och efter att till avsked ha givit systern en örfil, störtade hon ut ur rummet och upp på vinden till den gamla soffan, där hon utkämpade striden med sig själv.
Stormen saktade sig då fru March kom hem, och sedan hon fått veta vad som hänt, lyckades hon bringa Amy därhän, att hon insåg hur stor orätt hon tillfogat systern. Den uppbrända boken var Hannas stolthet och betraktades av familjen såsom ett litterärt skott, vilket lovade mycket. Den innehöll bara ett halvt dussin små fesagor, men Hanna hade arbetat på dem med största intresse och nedlagt hela sin själ i den förhoppningen att hon skulle kunna få sitt arbete tryckt. Hon hade kort förut renskrivit de små berättelserna med mycken omsorg och förstört de gamla manuskripten, så att Amys brasa omintetgjorde sys-
