— Mitt barn, låt inte solen gå ned över eder vrede: förlåt varandra, hjälp varandra och börja ett nytt liv i morgon.
Hanna erfor ett behov av att luta sitt huvud mot moderns bröst och där gråta bort all sin sorg och bitterhet; men tårar voro ju en omanlig svaghet och hon kände sig så djupt förorättad att hon ej ännu kunde skänka Amy sin fullständiga förlåtelse. Därför strävade hon emot, skakade på huvudet och sade i bitter ton, emedan Amy lyssnade:
— Det var avskyvärt gjort, och hon förtjänar inte att förlåtas.
Efter dessa ord gick hon till vila, men i flickornas rum hördes intet glatt och förtroligt samspråk den kvällen.
Amy var mycket förbittrad över att hennes fredsunderhandlingar blivit tillbakavisade och började önska att hon ej förödmjukat sig själv, känna sig än mer förorättad än förut och yvas över att hon var bättre än Hanna, då hon velat en försoning; och på det sättet blev hennes lynne ännu värre. Följande morgon såg Hanna fortfarande ut som ett åskmoln och allt gick bakvänt hela dagen; hon tappade sin kära bulle i en smutshög på gatan, faster March hade fått en nervattack, Margret var tankfull, Betty ville se sorgsen och grubblande ut när hon kom hem, och Amy lät litet emellanåt undfalla sig ett och annat stickord om folk som alltid talade om att vara goda och likväl aldrig ville bjuda till, när andra föregingo dem med gott exempel.
— Alla därhemma äro så otäcka, jag vill gå till Laurie och åka skridskor med honom. Han är alltid vänlig och glad och sätter mig nog i gott lynne igen, det vet jag, sade Hanna för sig själv och gick ut.
Amy hörde huru skridskorna slogo mot varandra och såg ut genom fönstret, varvid hon otåligt utbrast:
— Där går hon nu. Hon hade ändå lovat att jag skulle få följa med nästa gång, för vi få inte någon is
