Hoppa till innehållet

Sida:Unga kvinnor 1919.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
110
LOUISA M. ALCOTT

hade hon kommit närmare den vän som omfattar varje barn med en kärlek starkare än någon faders, ömmare än någon moders.

Amy gjorde nu en rörelse och suckade i sömnen, och liksom ivrig att genast börja försona sitt fel, såg Hanna upp med ett uttryck i ansiktet som aldrig förr synts däri.

— Jag har låtit solen gå ner över min vrede, jag ville inte förlåta henne, och hade inte Laurie funnits, skulle det varit för sent i dag! Hur kunde jag vara så usel? sade Hanna halvhögt, då hon böjde sig ned över sin syster och sakta strök hennes på huvudkudden utslagna, våta hår.

Liksom Amy hört systerns ord, öppnade hon ögonen och sträckte ut armarna, varvid över hennes läppar spelade ett leende, som trängde djupt in i Hannas hjärta. Ej ett enda ord växlades, men de höllo varandra hårt omfamnade, trots filtarna, och allt var förlåtet och glömt i en hjärtlig kyss.



NIONDE KAPITLET.
Margret kommer till fåfängans marknad.

— Jag tror det var det bästa som skedde att barnen hos Kings fingo mässlingen just nu, sade Margret en aprildag, medan hon, omgiven av sina systrar, höll på att packa kappsäcken.

— Och så snällt av Annie Moffat att inte glömma bort sitt löfte. Att få roa sig i fjorton dagar, det blir riktigt festligt, inföll Hanna och såg ut som en väderkvarn med sina långa armar då hon lade ihop några klänningar.

— Och så vackert väder sen, jag riktigt gläder mig på dina vägnar! tillade Betty, som var sysselsatt med att i sin bästa ask lägga in band att ha om halsen och i håret, vilka hon lånat systern den utomordentliga tilldragelsen till ära.

— Ack, den som finge resa bort för att roa sig och