henne i håret, Annie att fästa skärpet och Bella, den förlovade systern, berömde hennes vita armar, men i all denna vänlighet såg Margret endast medömkan över hennes fattigdom och hon kände sig helt beklämd då hon stod där för sig själv, under det de andra skrattade och pratade samt flögo omkring såsom fjärilar. Just då Margrets plågsamma sinnesstämning höll på att bliva nästan olidlig kom en kammarjungfru in med en ask levande blommor. Innan hon hann säga ett ord, hade Annie ryckt av locket, och alla gåvo nu luft åt sin förtjusning då de fingo se de i asken liggande vackra rosorna och andra blommorna.
— Det är åt Bella naturligtvis. Georg skickar henne alltid blommor, men de äro förtjusande, utbrast Annie och gjorde en knyck på nacken.
— Det är till fröken March, sade karlen som burit hit asken, och här är ett brev, tillade kammarjungfrun och räckte Margret en biljett.
— Så roligt! Från vem komma blommorna? Jag visste inte att du har fästman! utropade flickorna, som svärmade omkring Margret, i högsta grad nyfikna och förvånade.
— Brevet är från mamma och blommorna från Laurie, svarade Margret okonstlat, som blev mycket glad över att han icke glömt bort henne.
— Å, verkligen! sade Annie med en skälmaktig blick, då Margret smög ned brevet i fickan såsom ett slags talisman mot avund, fåfänga och falsk stolthet, ty de få kärleksfulla orden hade gjort henne gott och de vackra blommorna satte henne åter på gott humör.
Kännande sig nästan lycklig igen, valde Margret åt sig själv några törnrosor och litet grönt samt band raskt av återstoden buketter åt flickorna att sätta i bröstet, håret och på klänningen. Härvid utdelade hon sina små gåvor så vänligt, att Klara, den äldsta systern, påstod henne vara »den sötaste lilla varelse hon någonsin sett» och alla de andra voro förtjusta över hennes lilla vänlighetsbety-
