och jag måste medge att jag nästan tyckte om det. Tror ni att Hanna skulle bli förvånad, om hon såg mig nu? frågade Margret, som fått i sitt huvud att hon skulle ha Laurie att säga om han fann henne förändrad till sin fördel eller ej.
— Ja, det tror jag, genmälde Laurie allvarsamt.
— Tycker ni inte om mig som jag nu är? fortfor Margret.
— Nej, det gör jag inte, blev det tvära svaret.
— Varför inte då? inföll Margret hastigt i ängslig ton.
Laurie lät sin blick fara över hennes friserade hår, bara axlar och fantastiskt tillstyrda toalett och denna blick gjorde henne mera förlägen än de ord som åtföljde den och vari ej fanns en minsta skymt av hans vanliga artighet:
— Jag kan inte med bjäfs och fjädrar.
Detta tycktes Margret för starkt att höra från en gosse som var yngre än hon själv, varför hon gick från honom, sägande i retfull ton:
— Ni är den mest klumpiga pojke jag någonsin sett.
I högsta grad upprörd, gick Margret nu till ett tomt fönster för att svalka sina kinder, ty den trånga klänningen hade givit henne en ovanligt hög färg. Under det hon stod där, passerade major Lincoln förbi, och en stund därefter hörde hon honom säga till sin mor:
— De äro på väg att göra den lilla flickan till en riktig fjolla. Ni skulle bara se henne; de ha alldeles förstört henne; i kväll är hon bara en docka!
— Ack, min Gud! sade Margret suckande för sig själv, om jag ändå hade varit förståndig och tagit min egen tarlatansklänning, så skulle jag inte ha väckt uppmärksamhet hos andra människor eller känt mig så missbelåten och behövt skämmas för mig själv.
Hon lutade pannan mot den kalla rutan och stod där till hälften gömd bakom gardinerna utan att märka att hennes älsklingsvals spelats upp, ända tills någon rörde vid hennes axel, och då hon vände sig om, såg hon Laurie
