roligt. Eller har ni haft det? frågade Laurie och betraktade henne med en blick som kom henne att viskande svara:
— Nej, inte just nu. Tro för all del inte att jag vantrivs här; jag skulle vilja vara med om några enklare trevligheter, men jag märker att det bjuds man inte på hos Moffats, och därför börjar jag känna mig mätt på det här.
— Men där kommer Edvard Moffat. Vad kan han vilja? sade Laurie och drog tillsammans sina mörka ögonbryn, såsom om han icke tyckt sin unge värd vara en angenäm tillökning i sällskapet.
— Han har skrivit upp sig till tre danser, och förmodligen kommer han hit för att få dem. Vilken odräglig pojke! sade Margret och tog på sig en smäktande uppsyn, vilket roade Laurie ofantligt.
Han kom ej att tala vidare med Margret förrän vid supén, då han såg henne dricka champagne med Edvard och dennes vän Fisher, vilka uppförde sig som »ett par idioter», såsom Laurie sade för sig själv; ty han ansåg sig ha ett slags broderlig rätt att vaka över flickorna March och stå vid deras sida, när de behövde en beskyddare.
— Ni får en ryslig huvudvärk i morgon, om ni dricker mycket champagne. Jag ber er, Margret, låt bli det; er mor tycker, som ni vet, inte om det, viskade Laurie, lutande sig ned över stolen varpå hon satt, medan Edvard vände ryggen till för att fylla på hennes glas och Fisher böjde sig ned och tog upp hennes solfjäder.
— I kväll är jag inte Margret utan en »docka», som gör alla möjliga dumheter. I morgon skall jag lägga bort mina »bjäfs och fjädrar» och bli rysligt snäll igen, svarade hon och småskrattade tillgjort.
— Då önskar jag det vore morgon nu, mumlade Laurie och avlägsnade sig, missbelåten med den förändring hans väninna undergått.
Margret dansade och koketterade, pratade och fnissade såsom de andra flickorna gjorde. Hon valsade så
