— Min herre, jag ger er mitt hedersord på att Laurie inte skall göra någonting sådant. Han tycker om att skriva, och han skall sätta stil på våra bidrag och hindra oss från att bli sentimentala. Inser ni inte det? Vi kunna göra så litet för honom, och han gör så mycket för oss, och därför tycker jag att vi åtminstone böra erbjuda honom en stol här och hälsa honom välkommen, om han hörsammar kallelsen.
Denna fintliga anspelning på bevisade tjänster kom Tupman att sluta sig till hans åsikt, och den förre sade därför:
— Ja, vi måste göra det, även om vi äro rädda. Jag säger att han måste inbjudas och hans farfar också, om det roar honom.
Detta kvicka infall av Betty elektricerade klubben, och Hanna reste sig upp från sin stol för att, såsom ett uttryck av gillande, skaka hand med henne.
— Ny votering! Var och en komme ihåg att det gäller vår Laurie och rösta ja! utropade Snodgrass häftigt.
— Ja, ja, ja! svarade tre röster på en gång.
— Gott, jag tackar er! Och nu, då det är ingenting som hindrar att fatta tiden i kaluven — såsom Winkle karakteristiskt skriver — tillåten mig att införa den nya medlemmen. Och till de övriga klubbledamöternas förtrytelse slog Hanna på vid gavel upp dörren till ett skåp, där Laurie sågs sitta på ett trasbylte, röd i ansiktet och blinkande med ögonen under sina bemödanden att kväva sin skrattlust.
— Din lurifax! Din förrädare! Hanna, hur har du kunnat våga detta? utropade de tre flickorna, då Snodgrass triumferande ledde fram sin vän och, framdragande både en stol och en bricka, installerade honom i en handvändning.
— Filurer, som ni äro båda två, er kallblodiga djärvhet är häpnadsväckande, började herr Pickwick, i det han försökte att åstadkomma en skräckinjagande rynkning av ögon-
