I tredje akten såg man slottssalen, och här syntes Hagar, som kom för att befria de älskande och förgöra Hugo. Hon hör honom komma och gömmer sig, ser honom slå de ovannämnda flaskornas innehåll i två vinbägare och befalla den darrande lille tjänaren: — Bär det här till fångarna i deras celler och säg dem att jag kommer efter strax. Tjänaren tager Hugo avsides och säger någonting åt honom, varunder Hagar utbyter de två bägarna mot två andra, vilkas innehåll är oskadligt. Ferdinando, tjänaren, bär bort dem, och Hagar sätter i stället tillbaka den bägare som innehåller det åt Rodrigo ämnade giftet. Hugo, som blir törstig efter en stor hämndaria, dricker ur bägaren, förlorar sansen och faller, efter ett förfärligt stampande och fäktande med armarna, baklänges och dör, varunder Hagar i en melodisk sång av utsökt dramatisk effekt underrättar honom om vad hon gjort.
Detta var en verkligen uppskakande scen, fastän man skulle kunnat tro att det plötsliga avfallandet av nästan allt bovens långa löshår kunde ha skämt effekten av hans död. Han framropades och kom in, med utsökt behag ledande Hagar, vars sång ansågs vara underbarare än allt det andra tillsammans i pjäsen.
Fjärde akten framställde hur Rodrigo, i sin förtvivlan över att, efter vad han hört, Zara övergivit honom, står i begrepp att genomborra sig själv. Just som dolken är nära hans hjärta, sjunges under hans fötter en smekande sång, varigenom han får veta att Zara är honom trogen men i fara, varur han kan rädda henne, om han vill. Till honom inkastas en nyckel, varmed han kan öppna dörren, och i ett utbrott av förtjusning sliter han sina bojor och störtar ut för att finna och rädda sin älskarinna.
Femte akten började med en stormig scen mellan Zara och don Pedro. Denne vill att dottern skall gå i kloster, men hon lyssnar ej därtill och är efter en rörande bön nära att svimma, då Rodrigo störtar in och anhåller om hennes hand. Don Pedro avslår anbudet, emedan friaren
