— Jag är säker på att våra popelinsklänningar skola se ut som om de vore siden, och de kunna vara fina nog åt oss. Din är så gott som ny, men jag hade ju så när glömt att min har blivit bränd och gått sönder litet. Hur skall jag nu göra? Brännfläcken ser ryslig ut, och jag kan inte ta ur den.
— Du får sitta stilla så mycket du kan och inte visa ryggen; fram är den bra. Jag skall skaffa mig ett nytt band i håret och be mamma att få låna hennes lilla pärlnål; mina nya kängor äro vackra och handskarna gå an, fast de inte äro så bra som jag ville.
— Mina äro fläckiga av limonad, och jag kan inte få några nya, så jag får väl gå utan, sade Hanna, som icke brydde sig vidare om sin toalett.
— Du måste ha handskar, eller också stannar jag hemma! utbrast Margret i bestämd ton. Handskar äro nödvändigare än allt annat. Du kan inte dansa utan, och jag skulle bli mycket ledsen, om du inte kunde det.
— Då skall jag inte röra mig ur fläcken. Jag bryr mig inte om att dansa; det är inget roligt att segla runt så där, jag tycker mer om att flyga omkring och hoppa hur jag vill.
— Du kan inte be mamma om ett par nya handskar; de äro så dyra, och du är så slarvig med dina saker. Då du förstörde de andra, sade hon att du inte kunde få några nya i vinter. Hur skall du nu bära dig åt? frågade Margret i bekymrad ton.
— Jag skall hålla dem hopkramade i ena handen, så ser ingen att de äro fläckiga; det är allt vad jag kan göra. Nej, jag skall säga dig hur vi skola bära oss åt — vi ta var och en på oss en felfri handske och hålla den smutsiga i handen. Eller hur tycker du?
— Du har större händer än jag och skulle bara spänna ut min handske förfärligt, inföll Margret, som var mycket rädd om sina handskar.
3. — Unga kvinnor. I.
