— Herregud, vad har du gjort, Hanna? Jag har inte kvar något hår! Jag kan inte gå bort! Mitt hår, ack, mitt hår! jämrade sig Margret, med förtvivlan betraktande den ojämna frisyren i pannan.
— Så rysligt! Du skulle inte ha bett mig göra det; jag förstör ju allting! Tången var för varm, nu har jag burit mig vackert åt! sade Hanna snyftande och betraktade med tårfyllda ögon de avbrända hårtestarna.
— Det är inte farligt! Tag bara och frisera det och bind ett band om huvudet, så att håret kommer litet fram i pannan, och då blir det på allra sista modet; jag har sett många flickor ha det så, sade Amy tröstande.
— Laga för all del att det blir hjälpt igen. Ack, om jag hade låtit mitt hår vara! utbrast Margret i förtvivlad ton.
— Så tycker jag med. Det skulle varit så jämnt och vackert. Men det växer snart igen, sade Betty, i det hon kysste och hjälpte till rätta det klippta fåret.
Efter några smärre missöden var Margret slutligen färdig, och sedan familjen hjälpts åt med Hanna, var också hennes hår i ordning och hon själv klädd. De båda systrarna togo sig rätt bra ut i sina anspråkslösa klänningar. Margret i sin silvergrå ylleklänning, med sitt blå sammetsband, sitt spetskrås och pärlnålen; Hanna i sin kastanjebruna, med en styv linnekrage, sådan herrar bruka begagna, och en vit prästkrage eller två, vilka utgjorde hennes enda prydnad. De satte så på sig var sin rena ljusa handske och höllo den smutsiga i andra handen, och alla förklarade att de voro mycket bra. Margrets kängor med höga klackar voro mycket trånga och plågade henne, men hon ville ej låtsas om det och Hannas nitton hårnålar tycktes gå rakt in i huvudet på henne, vilket just ej var särdeles angenämt. — Men vad lider man inte för att vara fin?
— Lycka till mycket nöje, mina barn, sade fru March, då systrarna, belåtna med sig själva, gingo utför trappan.
