äldrars hem rådde överflöd, då där levdes bekvämt och gott och man ej kände till vad umbäranden ville säga. Den unga flickan var egentligen icke avundsjuk på bättre lottade likar och missnöjd med sin egen ställning, men det var helt naturligt att hon skulle längta efter vackra saker, glada väninnor, ett förfinat och lyckligt livs njutningar. Hos Kings såg Margret dagligen allt vad hon önskade äga, ty barnens äldre systrar voro ute då hon kom, och hon uppfångade ofta en skymt av vackra balklänningar och buketter, hörde hur de ivrigt talade om teatrar, konserter, slädpartier och andra förströelser och såg hur de på lyxsaker förstörde belopp som för henne skulle varit av högt värde. Den stackars Margret beklagade sig sällan, men en känsla av att det skedde henne orättvisa gjorde henne ibland bitter mot andra, ty ännu visste hon icke hur rik hon var genom just de försynens gåvor, som ensamma kunna göra livet lyckligt.
Det hade lyckats Hanna att göra sig omtyckt av faster March, vilken var lam och behövde en person som såg om henne. Den barnlösa gamla damen hade erbjudit sig att upptaga en av flickorna såsom egen dotter, om det skulle bliva smått för familjen, och hon var mycket stött över att hennes anbud avböjts. Gamla vänner till fru March och hennes man hade sagt dem, att de aldrig kunde hoppas att bli ihågkomna i den rika gamla damens testamente, men det egensinniga paret sade endast:
— Vi vilja inte avstå våra flickor för ett dussin förmögenheter. Rika eller fattiga, skola vi hålla tillsammans och finna vår lycka i varandra.
Den gamla damen ville ej tala ett ord med dem på en lång tid, men sedan hon av en händelse träffat Hanna borta hos en väninna, hade något visst i flickans lustiga ansikte och besynnerliga sätt behagat henne, varför hon föreslog att hon skulle taga henne till sig såsom sällskap. Det var egentligen icke i hennes smak, men hon tog platsen, emedan för tillfället ingenting bättre erbjöd sig,
