härligheter, vilka ingen brydde sig om. Hon hade länge önskat att få se denna dolda prakt och komma tillsammans med »Laurences gosse», vilken hon tyckte såg ut som om han velat bli bekant med henne, om han bara vetat hur han skulle göra början. Sedan de träffats på danstillställningen, hade hennes längtan att återse honom blivit ännu större än förut, varför hon funderat på än den ena, än den andra utvägen att bli god vän med honom; men han hade icke synts till på sista tiden, och Hanna började tro att han rest bort, då hon helt oförmodat en dag i ett av övre våningens fönster upptäckte ett ansikte, som forskande betraktade deras trädgård, där Betty och Amy kastade snöboll.
— Gossen längtar efter sällskap och att få roa sig, sade hon för sig själv. Hans farfar vet inte vad som fattas den stackarn och håller honom instängd alldeles ensam. Han skulle ha några glada pojkar att leka med. Jag har god lust att kila över och säga honom det.
Detta infall roade Hanna, som tyckte om äventyr och alltid förargade Margret med sina besynnerliga tilltag. Planen att »kila över» glömdes icke, och då det snöade på eftermiddagen, beslöt Hanna att försöka vad som kunde göras. Hon såg herr Laurence åka bort, och nu sprang hon ut för att skotta sig fram till häcken, där hon stannade och tog en överblick av terrängen. Allt var tyst och stilla, gardinerna nerfällda i nedre våningen och ingen mänsklig varelse syntes till utom i ett fönster i övre våningen, där hon såg ett lockigt, svart huvud, lutat mot en mager hand.
Där är han, tänkte Hanna. Stackars gosse, alldeles ensam och sjuk denna tråkiga dag! Det är synd och skam! Jag skall kasta upp en snöboll och på det sättet få honom att titta ut, och då kan jag säga några vänliga ord åt honom.
Och upp mot fönstret for nu en lätt kramad snöboll; huvudet vändes genast, varvid syntes ett ansikte som på
