pan och tvärstannade av förvåning, när han såg Hanna arm i arm med hans stränge farfar.
— Jag visste inte att du kommit hem, började han, då Hanna gav honom en triumferande blick.
— Det syns nog av det sätt varpå du kommer rakande utför trappan. Kom nu och drick te, min gunstig herre, och uppför dig som en gentleman, sade herr Laurence, i det han smekande förde handen genom sin sonsons hår och gick vidare, medan Laurie bakom dem utförde krumsprång, som nästan kommo Hanna att brista ut i gapskratt.
Den gamle herrn sade icke mycket under det han drack sina fyra koppar te, men han hade under tiden sina ögon fästa på de unga, vilka snart pratade med varandra som om de varit gamla bekanta, och den förändring som skett med sonsonen undföll ej hans uppmärksamhet. Gossens ansikte strålade nu av färg och liv, hela hans sätt hade blivit förändrat och hans skratt andades äkta glädje.
Hon har rätt; gossen är för ensam. Jag vill se vad de där små flickorna kunna göra för honom, tänkte herr Laurence, medan han såg och lyssnade. Han tyckte om Hanna, ty hennes frimodiga och rättframma sätt klädde henne, och hon tycktes nästan förstå sig lika bra på Laurie som på sig själv.
Om herr Laurence och hans sonson varit vad hon kallade »tillgjorda och sturska», skulle hon visst icke varit så livlig och språksam, ty med sådana människor blev hon alltid blyg och tafatt, men då hon fann att de voro enkla och tillgängliga, var även hon själv likadan och gjorde därför ett gott intryck. När de slutat dricka te sade hon att hon måste gå hem, men Laurie förklarade då att han hade något mer att visa sin gäst och tog henne med sig till orangeriet, vilket var upplyst enkom för hennes skull. Det föreföll Hanna som om hon varit i ett fepalats, då hon gick omkring bland de blommande växterna, njutande av det milda ljusskenet, den ljumma luften, under valv av vinrankor
