NITTONDE KAPITLET.
Amys testamente.
Medan detta hände i det gamla huset, hade Amy svåra dagar hos faster March. Hennes förvisning låg henne tungt på sinnet, och för första gången i sitt liv insåg hon hur mycket man älskade och klemade med henne i hemmet. Faster March skämde aldrig bort någon; det överensstämde ej med hennes grundsatser, men hon var vänlig mot Amy, ty den väluppfostrade lilla flickan behagade henne mycket, och faster March hade i sitt gamla goda hjärta en vrå för sina brorsbarn, fastän hon ej ansåg det lämpligt att låtsa om det. Hon gjorde verkligen vad hon kunde för att Amy skulle trivas hos henne, men hon misstog sig därvid alldeles om sättet. Det finns visst gammalt folk som drager barnahjärtat till sig trots sina skrynklor och grå hår, kunna sympatisera med barnens fröjder och små bekymmer, få dem att trivas hos sig, dölja lärdomarna under roande lekar samt ge och ta emot vänskap på det ömmaste sätt. Men faster March hade ej fått den gåvan, och hon nästan plågade Amy till döds med sina påminnelser och föreskrifter, sitt besynnerliga sätt och sina långa, torra föreläsningar. Då den gamla damen fann att Amy var läraktigare och lätthanterligare än hennes syster, ansåg hon det vara sin plikt att så mycket som möjligt utplåna eller motarbeta verkningarna av den frihet och den efterlåtenhet varmed den yngsta systern vants i hemmet. Därför tog hon Amy om hand och uppfostrade henne på samma sätt som hon själv blivit det för sextio år sedan, en metod, vilken plågade Amy och kom henne att känna sig såsom en fluga i en obarmhärtig spindels nät.
Hon måste diska kopparna varje morgon samt gnida de gammalmodiga skedarna, den stora silvertekannan och
