Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
262
LOUISA M. ALCOTT

pärlor hon fått av fadern på sin förlovningsdag, de diamanter hennes fästman givit henne, sorgringarna och nålarna av agat, de besynnerliga armbanden med porträtt av döda vänner, de barnarmband hennes enda lilla dotter burit, onkel Marchs stora klocka med det röda sigill, som så många barnhänder lekt med, och i en dosa, som stod alldeles för sig själv, låg faster Marchs vigselring, vilken nu var för liten för hennes knubbiga fingrar och därför blivit omsorgsfullt undanlagd såsom den dyrbaraste bland alla hennes klenoder.

— Vad skulle mademoiselle ta, om hon fick välja? frågade Ester, som alltid satt bredvid Amy för att akta och visa henne fasterns dyrbarheter.

— Jag tycker mest om diamanterna, men det finns inte något halsband bland dem. Jag är förtjust i halsband, ty de klä mig så bra. Om jag fick välja, skulle jag ta den här, svarade Amy och betraktade med beundrande blickar en guldkedja med ebenholtskulor, varvid satt ett tungt guldkors.

— Det gjorde jag också, men inte för att begagna den som halsband — ack nej, jag skulle ha den till radband och använda den flitigt som en god katolik, sade Ester och betraktade begärligt den vackra prydnaden.

— Skulle ni begagna det på samma sätt som ni använder det där bandet med välluktande träkulor, som hänger över er spegel? frågade Amy

— Ja, alldeles så, att bedja med. Det skulle vara helgonen en behaglig gärning, om man begagnade ett så vackert radband som det här i stället för att använda det som en tom prydnad.

— Ni tycks hämta mycken tröst i era böner, Ester, och när ni kommer ner från ert rum, ser ni alltid lugn och belåten ut. Jag önskar att jag vore det också.

— Om ni vore katolik, mademoiselle, skulle ni finna verklig tröst, men då nu inte så är, vore det väl bäst att ni varje dag drog er undan i ensamhet för att efter-