Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
275
UNGA KVINNOR

andra. Han bar den i ena västfickan, men en gång tappade han den och då brydde Laurie honom därför, och sen tillstod Brooke att han tyckte om Margret, men inte vågade tala om det, efter hon var så ung och han så fattig. Det är ju alldeles förfärligt?

— Tror du att Margret bryr sig om honom? frågade fru March med orolig uppsyn.

— Gud hjälpe mig, jag begriper ingenting av kärlek och sådan smörja! utbrast Hanna, varvid tonen i hennes röst uttryckte en komisk blandning av nyfikenhet och förakt. I romaner ser man sådant där på flickor av att de spritta till och rodna, bli krassliga och magra av och bära sig åt som de vore tokiga. Men Margret gör inte på det viset, för hon åter, dricker och sover som en förståndig människa; hon ser mig rakt in i ögonen, när jag talar om den där karlen, och rodnar bara en smula, då Laurie driver gyckel med förälskat folk. Jag har förbjudit honom att göra det, men han lyder mig inte så som han borde.

— Du tror då att Margret inte bekymrar sig om John?

— Om vem? sade Hanna med uppspärrade ögon.

— Brooke, jag kallar honom John nu; det föll sig så, att vi kom att börja därmed, medan vi voro tillsammans på sjukhuset, och han tycker om det.

— Du store Gud! Nu ser jag att du kommer att ta hans parti, mamma; han har varit snäll mot pappa, och du vill inte hindra honom från att gifta sig med Margret, om hon tycker om honom. Jo, det är just vackert av Brooke att gå och ställa sig in hos mamma! utbrast Hanna och ryckte sig förtvivlat i håret.

— Mitt barn, bli inte ond för det, så skall jag tala om hur det gick till. John gjorde mig ressällskap enligt herr Laurences uttryckta önskan och visade sig så tillgiven din stackars far, att vi inte kunde annat än hålla av honom. Fullkomligt öppet och hederligt anförtrodde han