Hanna skyndade ut och fru March berättade nu för Margret vilka känslor Brooke verkligen hyste för henne, varefter hon sade:
— Säg mig nu, mitt barn: vilka äro dina egna känslor för honom? Älskar du honom tillräckligt för att kunna vänta tills han blir i stånd att bjuda dig ett eget hem, eller vill du förbliva alldeles fri så som saken nu står?
— Jag har blivit så uppskrämd och pinad, att jag inte vill veta av några friare på länge — kanhända för alltid, svarade Margret häftigt. Vet John ingenting om de här dumheterna, så säg ingenting åt honom och laga så att Hanna och Laurie tiga med det. Jag tycker att jag fått nog nu och vill inte bli ett allmänt åtlöje — det är skamligt!
Då fru March såg att Margrets eljest så milda lynne kommit i svallning och att hennes stolthet blivit sårad genom det elaka skämtet, sökte hon lugna henne med löftet om fullständig tystlåtenhet och varsamhet för framtiden. I samma ögonblick som Lauries steg hördes i tamburen, skyndade Margret in i biblioteket, och fru March mottog brottslingen ensam. Av fruktan att Laurie ej skulle komma, om hon sagt vad det var fråga om, hade Hanna ej talat om det, men han insåg det i samma stund han kastade sina blickar på fru Marchs ansikte, och där stod han nu, tummande på sin hatt med en brottslig min, som genast fällde honom. Hanna skickades bort, men hon ansåg det likväl rådligt att patrullera fram och tillbaka i tamburen såsom skyltvakt, ty hon var ej alldeles säker på att fången ej skulle försöka rymma. Ljudet av rösterna i salongen höjdes och sänktes under en halvtimme, men vad som därvid sades fingo flickorna aldrig veta.
Då de inkallades, stod Laurie bredvid deras mor med så ångerfullt ansikte, att Hanna genast gav honom sin förlåtelse, ehuru hon ej ansåg det lämpligt att skänka den
