Laurie, som önskade en försoning, men ansåg att hans kränkta självkänsla först måste blidkas.
— Kan jag sköta den unge, så går det väl också med den gamle, mumlade Hanna, då hon gick ned, lämnande Laurie, vilken stod framlutad över en järnvägskarta, med huvudet inklämt mellan bägge händerna.
— Stig på! hördes herr Laurences sträva röst, vilken var barskare än någonsin, då Hanna knackade på dörren till hans arbetsrum.
— Det är bara jag; jag kommer för att lämna igen den här boken, började Hanna inställsamt, då hon steg in.
— Vill ni ha fortsättningen på den? frågade den gamle herrn, som såg uppretad och ledsen ut, men försökte att icke låta märka det.
— Ja, jag tackar, jag tyckte om den gamle Sam så mycket, att jag har lust att fresta på andra delen, svarade Hanna, som hoppades att hon skulle kunna stämma herr Laurence vänligare genom att intaga den andra dosisen av Boswells levnadsteckning av Johnson[1], vilken han varmt rekommenderat åt henne.
De buskiga ögonbrynen skildes litet åt, då han rullade fram den lilla trappan till den bokhylla där den vördnadsvärda johnsonska litteraturen hade sin plats. Hanna klättrade upp, och medan hon satt på översta steget, låtsade hon leta efter den ifrågavarande boken, men egentligen sysselsatte sig hennes tankar med hur hon skulle kunna komma in på det ömtåliga ämne, som utgjorde orsaken till hennes besök. Herr Laurence tycktes misstänka att hon funderade på något sådant, ty sedan han häftigt gått ett par varv omkring rummet, stannade han plötsligt framför trappan och tilltalade henne så tvärt, att hon släppte själva »Prins Rasselas» i golvet.
— Vad har pojken haft för sig? Försök inte att
- ↑ Samuel Johnson, en på sin tid omtyckt engelsk skriftställare under 1700-talet; har författat bland annat Rasselas, Prins av Abyssinien, och utgav en tidskrift, The Rambler (Vandringsmannen).
