i hela världen. Så där ja, adjö med den, svarade Fredrik och krockade hennes klot, så att det rullade långt bort.
Hanna öppnade sina läppar för att giva honom ett dräpande svar, men hejdade sig i tid, rodnade ända upp till hårfästet, och sysslade några ögonblick med att med all sin kraft bulta ned en kullfallen båge, medan Fredrik träffade pinnen och jublande förklarade sig vara ute. Därefter gick Hanna att leta reda på sitt klot, som hon slutligen fann bland buskarna, och när hon kom tillbaka, var hon kall och lugn samt avvaktade tålmodigt att hennes tur skulle komma. Det behövdes åtskilliga slag för att återvinna den plats hon förlorat, och när hon kommit dit, hade motpartiet nästan vunnit, ty Kates klot var det sista utom ett, och låg nära pinnen.
— Vid S:t Georg, vi äro i rappet ute allihop! Adjö, Kate! Mamsell Hanna är skyldig mig ett slag, och så är det slut med er, utropade Fredrik häftigt, då alla skyndade till för att se vem som skulle vinna.
— Yankees ha den fula vanan att vara ädelmodiga mot sina fiender, sade Hanna med en blick som kom ynglingen att rodna, isynnerhet om de slå dem, tillade hon, i detsamma hon, lämnande Kates klot orört, vann spelet genom ett skickligt slag.
Laurie kastade upp sin hatt i luften, bad därpå sina gäster ej taga illa upp att de tappat och passade sedan på att viska i sin vänninas öra:
— Det var bra, Hanna, jag såg hur han fuskade. Vi kunna inte säga honom det, men han skall inte få göra om det, lita på det.
Margret drog Hanna avsides under förevändning att med en nål fästa igen en uppsluppen söm i hennes klänning och sade i gillande ton:
— Det var ljuvt av dig att utmana honom så där, men det gläder mig att du tyglade ditt humör.
— Beröm mig inte, Margret, ty jag skulle vilja ge honom en örfil i detta ögonblick. Det hade bestämt kokat
