Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
174
LOUISA M. ALCOTT

lystna blickar den lockande måltiden genom gärdesgården, och en över sällskapets brist på takt att ej ha inbjudit honom förgrymmad dogg skällde allt vad han orkade på dem från andra flodstranden.

— Där står salt, om ni hellre vill ha sådant, sade Laurie och räckte Hanna ett tefat med smultron.

— Nej, tack, jag tycker mer om spindlar, svarade Hanna, i det hon fiskade upp ett par oförsiktiga sådana som ljutit döden i grädden. Hur vågar ni påminna mig om den där olycksaliga middagen, då den ni bjuder på är så ypperlig i alla avseenden? tillade hon, medan båda skrattande åto ur samma tefat, ty man hade ont om porslin.

— Vi ha fått ett riktigt förtjusande väder i dag och det tycks komma att hålla i sig. Att vi ha trevligt är inte min förtjänst utan Margrets och Brookes, och jag vet inte hur jag skall kunna tacka er nog. Men vad skola vi göra, när vi inte orka äta mer? frågade Laurie, som kände att hans trumf voro utspelta, sedan frukosten var slutad.

— Göra lekar tills det blir svalare. Jag tror att fröken Kate kan några nya och roliga. Gå och fråga henne. Hon hör till manskapet, och ni bör visa henne också någon uppmärksamhet.

— Hör ni inte också till manskapet? Jag tycker att hon kunde passa åt Brooke, men han håller på och talar med Margret, och Kate stirrar just nu på dem genom sin löjliga lornjett. Jag skall gå, så behöver ni inte försöka lära mig vad som passar sig, ty det kan ni inte, Hanna.

Kate kunde åtskilliga nya lekar, och då flickorna inte ville, och gossarna inte orkade äta mer, samlades alla i salongen för att leka »Rigmarole».

— Någon av sällskapet börjar en historia — vad som helst man behagar — och berättar så länge han vill, endast med det villkoret att han stannar tvärt vid något spännande ställe, då den närmast sittande skall ta vid