Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
197
UNGA KVINNOR

komligt belåten. För övrigt önskar jag bara att vi skola vara friska och få vara tillsammans jämt.

— Jag önskar mig en mängd saker, men mest av allt att bli konstnär och få resa till Rom, måla vackra tavlor och bli den största artist i hela världen, var Amys blygsamma åstundan.

— Äro vi inte bra ärelystna allesammans, eller hur? Alla, utom Betty, vilja vi bli rika, vinna rykte och ha allting präktigt! Jag undrar just om någon av oss får se sina önskningar gå i fullbordan, sade Laurie och tuggade på några grässtrån som om han varit en mäkta lugn, filosofiskt reflekterande kalv.

— Jag har nyckeln till mitt luftslott, men ännu återstår att se om jag kan låsa upp porten, anmärkte Hanna hemlighetsfullt.

— Jag har också nyckeln till mitt, men jag får inte försöka den förrän jag gått igenom gymnasiet, mumlade Laurie och suckade otåligt.

— Här är min! sade Amy och svängde sin blyertspenna i luften.

— Jag har inte fått någon nyckel än, inföll Margret nedslaget.

— Jo, det har ni visst! sade Laurie genast.

— Var är den då?

— I ert ansikte.

— Så ni pratar. Det duger ingenting till.

— Vänta bara så få vi väl se om det inte skaffar, er något som kan vara gott att ha, svarade gossen och skrattade vid tanken på den förtjusande lilla hemlighet, som han trodde sig ha kommit underfund med.

Margret rodnade bakom ormbunkssolfjädern, men, gjorde inga frågor och såg bort över floden med samma uttryck av längtan i ögonen som man kunde läsa i herr Brookes, då han började historien om riddaren.

— Om vi alla äro i livet tio år härefter, så låt oss stämma möte och se för hur många av oss våra önskningar