hällighet med sin farfar, ty han växte upp mycket fort och kände, trots sitt något dåsiga sätt, en ynglings hat mot att vara beroende av en annan, en ung mans brinnande längtan att bryta sig en egen bana.
— Jag råder er att segla bort med ett av hans skepp och inte komma hem förrän ni blivit er egen, sade Hanna, vars inbillningskraft blossade upp vid tanken på en så djärv bedrift och som hyste det varmaste deltagande för Laurie, därför att man »förorättade» honom, såsom han sade.
— Det är inte rätt gjort av dig, Hanna, att tala så där, och Laurie får inte lyssna till ditt dåliga råd. Ni skall göra som er farfar vill, snälla Laurie, inföll Margret i sin allra moderligaste ton. Gör ert bästa på gymnasiet, och när han märker att ni rättar er efter hans önskningar, så är jag säker på att han inte skall vara sträng och orättvis mot er. Som ni sade, finns det ingen annan som kan vara hos er farfar och älska honom, och ni skulle aldrig kunna förlåta er själv om ni övergav honom utan hans tillåtelse. Var inte elak och missnöjd utan gör er plikt, och ni skall finna er belöning i den aktning och kärlek alla skola visa er, liksom herr Brooke gör.
— Vad vet ni om honom? frågade Laurie, tacksam för det goda rådet, men missnöjd med den läxa han fått och glad att få vända samtalet från sig själv efter detta ovanliga utbrott.
— Inte mer än vad er farfar har talt om för mamma: hur han tog hand om sin mor ända till hennes död och inte ville resa utrikes som informator åt en ung gosse, därför att han inte kunde skiljas från henne, och hur han nu hjälper en gammal kvinna, som varit hans mors amma. Han talar aldrig om det för någon och är så ädel, uppoffrande och god som någon kan vara.
— Ja, det är han, min gamle kamrat, sade Laurie hjärtligt, då den rodnande Margret tystnade. Det är likt
