dana falla i Hannas knä. Det växer sådana här på vägen, Margret; och kammar och bruna halmhattar också.
— Har du flängt omkring nu igen, Hanna? Hur kan du bära dig åt så? När skall du en gång sluta att fara fram på det där viset? sade Margret förebrående, under det hon ordnade sina manschetter och slätade till håret, varmed blåsten hade tillåtit sig åtskilliga friheter.
— Aldrig förrän jag blir gammal och stel i lederna och behöver gå på krycka. Försök inte att göra mig gammal i förtid, Margret; det är svårt nog att se er alla så plötsligt förändrade; låt mig därför vara en liten flicka så länge jag kan.
Under det Hanna sade detta, lutade hon sig ned för att dölja darrningen i sina läppar, ty hon hade på sista tiden märkt att det ej skulle dröja länge innan Margret var en fullt utvecklad ung flicka, och vad Laurie nyss anförtrott henne kom henne att befara den skilsmässa, som otvivelaktigt måste inträffa förr eller senare och som nu tycktes henne vara mycket nära förestående. Laurie märkte hennes förvirring och drog Margrets uppmärksamhet åt annat håll genom att hastigt fråga:
— Var har ni varit, efter ni är så fin?
— Hos Gardiners, och Sally har berättat mig om Bella Moffats giftermål. Det var mycket storartat och de ha rest till Paris för att tillbringa vintern där. Tänk bara så roligt det måtte vara!
— Avundas ni henne, Margret? frågade Laurie.
— jag är rädd för att jag gör det.
— Det gläder mig? mumlade Hanna, under det hon med nervös iver jämkade hattbandet till rätta.
— Varför det? frågade Margret förvånad.
— Därför att om du tänker mycket på rikt folk, så kommer du inte att gå och gifta dig med en fattig karl, svarade Hanna och rynkade ögonbrynen åt Laurie, som gav henne en tyst varning att tänka på vad hon sade.
— Jag kommer aldrig att gå och gifta mig med någon,
