Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
215
UNGA KVINNOR

dem få sitt opus tryckt i hans tidning, och därpå antecknade han mina noveller. De vittnade om flitig övning, sade han, och först när en nybörjare gått något framåt i konsten, ville man betala honom. Och så lät jag honom ta de två novellerna, och idag fick jag det här tidningsnumret mig tillsänt, och Laurie sprang då efter mig för att ta det ifrån mig, och slutligen lät jag honom få se det. Han sade att det var bra och att jag skall skriva mer, och att för de nästa skall han skaffa mig betalning och — ack, vad jag är glad, ty med tiden skall jag kunna försörja mig själv och hjälpa systrarna.

Här svek andedräkten Hanna, och insvepande huvudet i tidningen, fuktade hon sitt älsklingsopus med några tårar, ty att vara oberoende och förtjäna beröm av dem hon älskade var hennes hjärtas livligaste önskan, och vad som nu hänt tycktes henne vara det första lyckliga steget för uppnåendet av detta mål.



FEMTONDE KAPITLET.
Ett telegram.

— November är den otrevligaste månad på hela året, sade Margret, stående vid fönstret en ruskig eftermiddag och seende ut i den av frosten här och där härjade trädgården.

— Det är därför jag är född i den, anmärkte Hanna tankfullt och fullkomligt okunnig om bläckfläcken på hennes näsa.

— Om det hände oss någonting mycket roligt nu, så tyckte vi bestämt att november vore en förtjusande månad, sade Betty, som såg allting i ljust, till och med den ruskiga november.

— Kan nog vara möjligt, men det händer aldrig något roligt här i huset, sade Margret, som ej var vid gott lynne.