Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
217
UNGA KVINNOR

vanliga fråga: — Har det kommit något brev från pappa, flickor? och Laurie för att på sitt övertalande sätt säga: — Vilja inte några av er fara ut och åka med mig? jag har pluggat matematik, så att jag är alldeles yr i mössan, och därför tänker jag friska upp mig med att åka litet. Det är ruskigt i dag, men luften är bra, och jag tänker fara och hämta Brooke, så att det nog blir trevligt inne i vagnen, om det också är ruskigt utanför. Vill ni komma med nu, Hanna, Betty och Margret?

— Ja, visst vill vi det!

— Tack så mycket, snälla Laurie, men jag har så brått, sade Margret och ryckte åt sig sykorgen, ty hon hade liksom sin moder kommit till den övertygelsen att det var bäst, för henne åtminstone, att ej för ofta fara ut och åka i sällskap med informatorn.

— Vi andra äro färdiga på ögonblicket, ropade Amy och sprang ut för att tvätta sig om händerna

— Kan jag göra något för er, fru moder? frågade Laurie och lutade sig över fru Marchs stol, med den ömma blick och ton han alltid gav henne.

— Nej tack, ingenting annat än att vara snäll och höra efter på posten om jag har något brev. I dag kunde jag vänta brev och brevbäraren har inte varit här. Men han är eljest punktlig som solen, men han har kanske fått något förhinder.

I detsamma hördes en häftig ringning, och ett ögonblick därefter kom Elsa in med brev.

— Här är en av de fasliga telegrafotyget, sade hon och räckte fram brevet med en min som om hon fruktade att det skulle explodera och göra någon skada.

Så snart fru March hörde ordet »telegraf», ryckte hon åt sig telegrammet, genomögnade de två rader det innehöll och sjönk därefter tillbaka i stolen lika vit i ansiktet som om papperet skickat en kula i hennes hjärta. Laurie störtade utför trappan efter vatten medan Margret och Elsa uppehöllo fru March, och Hanna med darrande röst läste högt: