skall hjälpa mig att plocka fram mina saker, ty jag är halvt vanmäktig.
Och det skulle väl ej vara underligt om den stackars fru March blivit vanmäktig av att på en gång skriva, tänka och utdela befallningar, och Margret bad henne därför att på en stund gå in och vila sig i hennes rum och låta dem göra i ordning till resan. Systrarna spriddes åt alla håll liksom löven för en stormvind, och den nyss så fridfulla lyckliga familjekretsen var så plötsligt försänkt i sorg och klagan, som om det ankomna telegrammet varit en ond ande.
Betty kom nu i brådskande fart tillbaka med herr Laurence; den välvillige herrn hade samlat ihop allt som han trodde bliva kärkommet för den sårade och lovade på det vänligaste fru March att beskydda hennes flickor medan hon var borta, vilket var henne en stor tröst. Det var ingenting som han ej erbjöd henne, från sin egen nattrock till sig själv såsom ressällskap. Men det senare anbudet kunde fru March på inga villkor förmås mottaga. Hon ville icke höra talas om att herr Laurence skulle företaga den långa resan, men i hennes ansikte kunde man likväl läsa ett uttryck av lättnad, när han erbjöd sig att vara hennes ressällskap, ty ängslan gör oss föga lämpliga att ge oss ut på resa. Herr Laurence såg vad hon tänkte, rynkade ögonbrynen, gnuggade händerna och gick tvärt sin väg, lovande att han snart skulle vara tillbaka. Då Margret en stund senare med en brödkorg i ena handen och en kopp te i den andra skulle skynda in till sin mor, hade hon så bråttom, att hon i dörren stötte ihop med den i detsamma anländande Brooke.
— Vad jag är ledsen över vad jag hör, fröken Margret, sade han i en vänlig och tröstande ton, som gjorde den nedslagna flickan mycket gott. Jag kommer för att erbjuda mig såsom ressällskap åt er mor. Jag skall uträtta några ärenden åt herr Laurence i Washington, och det skulle bli
