lika tyst som om den älskade fadern legat i rummet bredvid. Betty ooch Amy somnade snart trots sin stora bedrövelse, men Margret låg vaken, upptagen av de allvarligaste tankar hon någonsin tänkt i hela sitt korta liv. Hanna låg utan att röra sig, varför systern trodde att hon sov, tills en kvävd snyftning kom henne att utropa, när hon kände en våt kind:
— Kära Hanna, hur är det med dig? Gråter du över pappa?
— Nej, inte nu.
— Över vad då?
— Mitt — mitt hår! utbrast den stackars Hanna, som förgäves sökte begrava sin rörelse i örngåttskudden.
Margret kysste och smekte på det ömmaste den bedrövade hjältinnan.
— Jag ångrar mig visst inte, protesterade Hanna med kvävd stämma. Jag skulle göra på samma sätt i morgon, om jag kunde. Det är bara mitt fåfänga, själviska jag som gråter på det här enfaldiga viset. Tala inte om det för någon, nu är det över alltihop. Jag trodde att du hade somnat, och därför passade jag på och bestod en liten tårskvätt åt det enda vackra jag haft. Hur kom du att vakna?
— Jag kan inte sova, jag är så ängslig, svarade Margret.
— Tänk på någonting roligt, så skall du få se att du snart lurar av.
— Jag har försökt det, men det är ännu värre än förut.
— Vad var det du tänkte på?
— Vackra ansikten, isynnerhet ögon, svarade Margret småleende för sig själv i mörkret.
— Vilka ögon tycker du mest om?
— Bruna — det vill säga ibland — blå äro så vackra.
Hanna skrattade, och Margret ålade henne i sträng ton att icke tala mer. Därefter lovade hon att krusa
