mig alltid ’mamsell Margret’, vilket ju är alldeles i sin ordning, och bemöter mig jämt med tillbörlig respekt. Vi må alla bra och arbeta flitigt, men vi längta dag och natt att få dig tillbaka. Hälsa så innerligt till pappa och var övertygad om min ständiga kärlek.
Detta brev, som var prydligt skrivet på parfymerat papper, kontrasterade skarpt med nedanstående, vilket var klottrat på ett stort, tunt pappersblad, utsirat med stora bläckfläckar samt alla slags slängar och besynnerliga bokstäver:
- »Min rara mamma!
Tre ’hurra!’ för vår älskade gamle far! Brooke var mig en baddare att telegrafera kvickt, så att vi fingo veta genast pappa blev bättre. Jag rusade upp på vinden när brevet kom och försökte tacka Gud för att han varit så god mot oss, men jag kunde bara gråta och ropa: ’Jag är glad! jag är glad!’ Gör inte det samma verkan som en riktig bön? Jag kände att jag hade många sådana i mitt hjärta. Nu ha vi så roliga dagar, och nu kan jag riktigt njuta av dem, ty vi äro alla ursinnigt snälla och vi leva nästan som turturduvor i sitt bo. Vad mamma skulle skratta, om hon fick se Margret göra les honneurs vid bordet och agera mamma för oss. Hon blir vackrare för varenda dag och jag är alldeles tokig i henne ibland. Barnen äro riktiga ärkeänglar, och jag — ja, jag är Hanna och skall aldrig bli annat än Hanna. Men jag får lov att tala om för dig att jag varit nära att komma i gräl med Laurie. Det var bara en struntsak, fast han blev stött. Jag hade rätt, men var ohövlig mot honom, och då gick han hem och sade att han inte skulle komma tillbaka förrän jag bett honom om förlåtelse. Jag blev då topp rasande och förklarade att jag inte ville göra det. Det räckte hela dagen, jag var missbelåten och längtade så
