givna skyddsling. Hon längtade efter sina kattungar, men ville icke att de skulle föras till henne av fruktan att de skulle bli sjuka, och i sina rediga ögonblick var hon uppfylld av oro för Hanna. Hon skickade ömma hälsningar till Amy, bad dem säga modern att hon skulle skriva snart, och ofta ville hon ha penna och papper för att skriva, så att fadern ej skulle tro att hon glömt honom. Men snart upphörde även dessa rediga mellanstunder, och timme efter timme låg hon och kastade sig än åt ena, än åt andra sidan och frammumlade osammanhängande ord, eller föll hon i en djup slummer, som ej skänkte henne någon vederkvickelse. Doktor Bangs kom två gånger om dagen. Elsa satt uppe om nätterna, Margret hade ett färdigskrivet telegram liggande i bordslådan för att kunna avskickas i vilket ögonblick som helst, och Hanna vek aldrig från Bettys bädd.
Den första december var en riktig vinterdag, ty det blåste bitande kallt, snön föll tätt och året tycktes göra allt i ordning till sin förestående begravning. Då doktor Bangs kom på morgonen, betraktade han Betty länge, höll ett ögonblick hennes heta hand mellan sina båda och lade sedan varsamt ned den, därvid med låg röst sägande till Elsa.
— Om fru March kan lämna sin man vore det bäst att skicka efter henne.
Elsa nickade utan att svara ett ord, ty hennes läppar sammandrogos krampaktigt; Margret sjönk ned i en stol, ty då hon hörde läkarens ord, tyckte hon att benen vägrade bära henne, och Hanna, som en stund stått med blekt ansikte, skyndade ut i salongen, ryckte åt sig telegrammet ur bordslådan och störtade ut i ovädret, efter att ha kastat på sig hatt och kappa. Hon var snart tillbaka och medan hon ljudlöst tog av sig kappan, inträdde Laurie med ett brev, som förkunnade att herr March var bättre. Hanna läste det tankfullt, men den tunga bördan tycktes
