Den här sidan har korrekturlästs
34
Men förlåt mig dock, du hulda, om jag talar djerft ibland;
När af vilda härjningsflammor bröstets tempel står i brand,
Glömmer tanken bort att kläda sig i blommig högtidsdrägt,
Störtar naken öfver läppen, samma stund som den är väckt.
Men, o låt mig i din skola
Vandra än en tid alle’n;
Låt mitt väsen sig få sola
I ditt ögas klara sken!
Och på mig skall visst det bättre på det sämre segra då,
Björnskinnsmenniskan försvinna, en förädlad återstå;
Verlden och dess hemligheter, lifvets stora ordenshus,
Skall du öppna för mitt sinne, gifva färg och gifva ljus.