Den här sidan har korrekturlästs
58
Elfkarleby fall.
Elfkarlen sitter på stupans fall,
Med bleknad kind;
Och rifven far locken, ett silfversvall,
För nordanvind;
Den far som ett snömoln, en glittersky,
En skummig by,
Utöfver den glänsande pannans ny.
Hans mantel skimrar, så ljus och klar,
Som himlen sjelf;
Han högt på sin skuldra den fästat har:
En ljusblå elf;
Och manteln är väfd som af vattrade band;
Från strand till strand,
Den fladdrar, från skuldran, i Dalaland.
Men långt uti vester, i drägter blå,
Stå jättar tre,
Och Svucku och Städjan och Rin också
Benämnas de;
De stått der, se’n verlden af stapeln lopp,
I topp vid topp;
Men Elfkarlens mantel de bära opp.
